| Markanvändningens äldre
historia i korthet i nordligaste delen av Idre och Särna socknar. |
||
![]() |
Ett av rösena i rået som delade Valdalskölen. | |
Idre och Särna har varit etablerade bygder sedan lång tid tillbaks och omnämns i skriftliga källor första gången 1378 då kung Håkon krävde in skatt av inbyggarna. Se avskrift av kung Håkons brev här Pollenanalyser visar att någon form av boskapsskötsel bedrivits vid Trygåsvallen nordost om Särna på 1000-talet. Kanske är också Särna det Järnbäraland som beskrivs i Sverresagan. 1528 fanns 9 hemman i Idre, 6 på Heden och 9 i Särna. Beskattning
av ängar m.m. ses första gången 1577. Skattläggning av gårdarna ses
första gången 1593-94. Skogsmarkens och fjällens värde bestod i
tillgång till jakt, fiske, ängs- och myrslåtter, betesmark,
fäbodbruk, byggnadsvirke och brännved. De försigkomna kunde säkert
leva ett ganska gott liv i denna bygd. Stora områden användes för
jakt och fiske och tillgången på vilt och fisk var sannolikt god. Ett sekel senare, 1751, bestämdes gränsen till sitt nuvarande läge
efter påtryckningr från Röros verk som behövde ved och kol ur
skogarna till gruvor och smältverk. Man ser av det förberedande
arbetet för gränsregleringen att Idreborna oftast inte tolererade
något intrång på sina jaktmarker och fiskevatten. Dock fanns ett
avtal med en av gårdarna i Rendalen som fick nyttja trakten öster om
Femund. Efter gränsregleringen 1751 kom detta område att tillhöra
norska staten och Idreborna förlorade all egendomsrätt i området.
Här öppnades nu möjlighet för arrenderande nybyggare och
renskötande samer att etablera sig. Under 1800-talet ökade befolkningen. Idrebor flyttade ut till
fäbodarna i fjälldalarna och nybyggen togs upp. En omfattande handel
med markområden skedde. Inflyttande från Norge köpte stora
landområden med jakt- fiske- och betesrätter på ca 500-1000 hektar
för nybyggen. I slutet av 1800-talet kom skogarna att få ett värde som virkesförråd. Staten och olika skogsbolag började intressera sig för de orörda skogarna i Idre och Särna. Tidigare ägohandlingar ansågs av staten som ogiltiga, kronoparker bildades 1865-1878 och avvittringen genomfördes 1883-1894. 4/5 delar av markerna övergick i statens ägo och av resten avsattes 1/3 till besparingsskog och 2/3 fördelades på åborna. Avvittringen hade både vinnare och förlorare. Skogsmark erhölls i förhållande till odlad mark. De hemmansägare som hade varit flitiga odlare kunde erhålla mer och bättre skogsmark än man haft tidigare. Olika skogsbolag var tidigt ute och köpte in sig i gårdarnas inägor för att erhålla skog i området. Förlorarna var de som tidigare haft små ängar, stora skogsägor och/eller baserat sitt näringsfång på myrslåtter samt jakt och fiske. Forskare och många ortsbor betraktar idag bildandet av kronoparkerna
och avvittringen som förrättningar som inte gick rätt till. Processer
pågår ännu om rätten till förfädernas ärvda eller köpta
markområden, fiskerätter m.m. Läsvärt för den som vill veta mer: |
||